Slaget om Kriens
Kommentar av Hans L. Werp

Å synfare kart betyr timer i ensomhet, og derfor får karttegnere god tid til å tenke. Også jeg kan si noe om det. Oppe i Leksand i Dalarna holder en karttegner som kaller seg Kart-Bosse til, og han har en hjemmeside som jeg av og til er innom. Refleksjonene er så vel artige som interessante og en av dem gjengis her:

”Til Norska Mästerskapen i Tromsø i år bjöds orienterarna på världens kanske bästa orienteringsterräng. En nästan helt väg- och stiglös, brutalt spännande vildmark. Långdistansens område kan man aldrig se sig mätt på. Så här skall äkta orientering se ut.

Efter att ha avnjutit kartor och banor och vägval (dåligt ord när det inte fanns vägar att välja) tidigare på olika norska löpares hemsidor och nu i Norska Orienteringsförbundets tidning Veivalg, från dessa mästerskap, så är det med förundran jag tänker på Norges val av områden till VM 2010.

I Trondheimstrakten finns det lika fina, fantastiska områden att lägga banor i som i Tromsø men nu föredrar norrmännen att köra runt i terrängen vid VM-skidanläggningen Granåsen. Där är det inte mycket av "norsk" terräng att springa orientering i. Mycket grönt och stökigt ser det i stället ut att vara.

Tyvärr verkar arenan ännu en gång ha vunnit över terrängen. Som åskådare sitter jag hellre på en stubbe vid målet långt ute i vildmarken bara jag vet att orienterarna bjuds på häftig orienteringsterräng”.

Fortsetter nedenfor bildet

Kart-Bosse er fasinert av Tromsøs villmark. Foto: Carl Henrik Bjørseth.

Jeg skal ikke si så mye om terrengvalget til VM i 2010, jeg kjenner for mange i arrangørstaben og jeg vet at de går inn for dette med liv og sjel. Jeg vil ikke helle malurt i begeret for dem, men jeg er nok ikke veldig uenig med de som mener terrengvalget er ganske uspennende.

På Kart-Bosses sider leser jeg også at o-løperne i Dalarna nå begynner å bli lut lei løp i nærområdene. De ønsker at det kartlegges villmarkspregede områder igjen, slik vi i sin tid møtte i legendariske ”Ælgdrevet” i Fredriksberg.

Prisen for årets mest forbløffende terrengvalg må imidlertid tildeles sveitserne. Avslutningsløpet på mellomdistanse ved Zurich i årets verdenscup må være noe av det mest banale som har vært servert den internasjonale eliten noensinne.

Når D-14 løypa i Hovedløpet i Sandefjord er o-teknisk vesentlig mer krevende enn verdenscupfinalen, er det på tide å stoppe opp.

Det tviler jeg på at IOF gjør.

Men en gang var internasjonal orientering virkelig noe for feinsmeckere, og jeg husker vagt en artikkel i Skogsport rett før jul i 1980. Leif Forslund het skribenten, jeg tror han var ”dalmas” og først og fremst en fremragende fotograf.

Men han kunne skrive også.

Tittelen var ”Slaget om Kriens”, og det handlet altså om en landskamp ved Luzern den høsten, en ”forøvning” som Forslund skrev, foran VM året etter.

Det hadde gått usedvanlig dårlig med svenskene i den bratte lia oppunder Pilatus denne oktoberdagen, landslagssjef Gøran Øhlund var bekymret, for slik orientering behersket ikke svenskene.

Jeg spurte Morten Berglia forleden om han husket slaget om Kriens.

- Ja, sa Morten. Det var bratt og det var vanskelig, det var surt og vått. Jeg mener Horisberger tok meg igjen og at vi kom sammen til mål. Har du lista?

- Ja, sa jeg, det var Willi Muller som vant, foran Max Horisberger og Dieter Wolf. Og så vant Brit (Volden) dameklassen. Harald (Thon) var beste nordmann.

Slaget om Kriens er i hvert fall husket 28 år etterpå. Om noen kommer til å huske terrengløpet utenfor Zurich i høst særlig lenge, er jeg mer tvilende til.

Hans L. Werp - e-post: hanswerp(at)online.no
Medlem av trenerforeningen i norsk orientering.
O-skribent siden 1965, med mere.

******

Kåserier, kommentarer og lignende publisert på OPN.no representerer på generell basis skribentens syn og ikke nødvendigvis OPN.no sitt ståsted.